I flera månader har jag gått och väntat på ett svar. Ett svar på en sak som kunde förändra mycket i framtiden, men som också skulle betyda väldigt mycket jobb. Jag har tänk och funderade på det varje dag. Ovissheten i att inte veta har varit tung.
Sen kom svaret. Det blev ett ”nej”. Inte det jag hoppats på, men ändå ett svar. Och det är det viktigaste.
När jag vaknade dagen efter var det som en stor sten släppt från bröstet. Jag kunde äntligen andas på riktigt igen. Att få ett svar, även om det var negativt, betyder att jag kan sluta tänka på det. Jag kan släppa det och gå vidare.
Nu kan jag lägga all min energi på det jag helst vill göra. På min bok, på att utveckla Kompassen och på att vägleda dig till din egen takt.
Att kunna hantera ovisshet kräver självledarskap, och jag inser att jag själv kanske måste arbeta mer på just den delen. Att våga lita på att ett svar, oavsett vad det är, ger klarhet. Och att sedan aktivt välja din egen riktning framåt. För det är när du vet var du står, som du kan bestämma nästa steg.
